Mina tankar om Komondoren

 

Jag skulle här vilja berätta lite om vår komondortik Dagi.
 

Jag, Mårten och vår Isac tog i slutet av april vår bil och körde ner till Ungern för att hämta hem Dagi, som varit planerat en längre tid. Resan ner gick mycket bra och våra nerver var på helspänn. Hur skulle hon vara, och vad skulle hon tycka om oss??
 

Zsolt som vår uppfödare heter hade lovat mig att hon skulle ha ett mkt bra temperament och hon skulle heller inte vara av den mest dominanta typen. Hon skulle passa bra som familjehund. Jag ville ju tro att det här stämde men man vet ju aldrig.

Vi hade med oss lite korv som fjäskvara när vi dök upp. Jag såg direkt vem Dagi var. Vi steg ur bilen och började ju naturligtvis visa intresse för henne. Hon blev genast mycket fundersam och avvaktande, varför gav vi just henne av alla de 33 st komondorer uppmärksamhet?
 

Med en del fjäsk och mycket korv släppte det,och efter det har hon varit vår.

Efter några dagars bekantskap var det dags att stoppa in henne i bilen och fara hem.
 

Det var ett ganska jobbigt farväl eftersom att Zsolt hade svårt att släppa henne-hans komondorer betyder jättemycket för honom, dom är hans familj.

Resan hem gick hur bra som helst. Dagi låg stilla hela vägen förutom när vi tog ur henne för fika och rastning. Även båtresan Tyskland-Sverige gick smärtfritt. Hon var tvungen att ligga nere på bildäck alldeles själv då ingen av oss fick stanna där nere. Vi gick ner för att kolla till henne ett antal gånger och hon var hur cool som helst.

När vi äntligen var framme i Trelleborg skulle hon få komma ur bilen och få se lite himmel. Vi var jättehungriga så vi åkte till Mc Donalds för att äta. Dagi fick naturligtvis följa med och där satt hon tillsammans med sin nya familj och år sin egen cheeseburgare för glatta livet med en massa folk och bilar runt omkring.

Det här är en berättelse jag brukar ta upp när jag skall berätta om hennes kanonbra temperament. Inget berörde henne, hon bara satt där och vräkte i sig, trots de 180 mil i bil+båt.

Hon följer med på det mesta. Jag är mycket noga med att hon skall få behålla det här fina temperamentet som hon har, därför kör vi mycket socialträning med henne.

Hon är en ganska liten tik med ett mkt. sött utseende. Hennes pigment är kanonbra och hon har- som Domare Owe Germundsson sade när han dömde henne på vår specialutällning- de små rasviktiga detaljerna på rätt ställe.

Hon är en tik som behöver tid på sig, men hon växer för varje vecka som går och blir bara bättre, det är så himla roligt att se.

Hon trivs mycket bra hos oss och vi är supernöjda med henne.

Nu har vi även Hd-röntgat henne och hon har B på båda höfterna och det är vi ju naturligtvis superglada för.

Jag har ju skrivit förut och berättat om min önskan att få utöka vår komondorstam i Sverige och det här är ju en bra bit på väg, så saker kommer att hända i framtiden,

Det kan jag nästan lova.

/Kramar Pernilla